Sova sött på SJ

Det finns en saker jag älskar med att åka nattåg! Det är väldigt speciellt. Jag sover faktiskt otroligt bra på tåg. Lite freudianskt faktiskt, jag vaggas sakta fram och tillbaka och får underliggande psykiska flashbacks ifrån en trygg barndom med mor och far sakta ruckande på min vagga med stolta blickar vilade på mig. Det lagom varma täcket omkring min kropp och med möjligheten att svepa in mig med ytligare en filt om kylan slår på och varmluft som försiktigt sveper mig till drömmarnas rike. Allt detta skulle vara så fantastiskt om inte SJ-sadisterna skulle ha den värsta kudden i kuddars historia. Det är ett spawn från helvetets djupaste avgrunder. En kudde gjord av djävulen i en sexorgie i Blåkulla, kudden som Pol Pot vilade på när han skulle få inre frid, kudden som bestämmer röstresultatet i Bromölla i Skåne och den kudde som är ordförande för Sveriges alla valberedningar till bolagsstyrelser. Den är hårdare än sten och skitigare än floden Ganges. Sedan är den en jävla rubixkub, den går inte att förstå sig på. Den har en jävla hängande tygremsa i ena änden och är olika tjocklek och omöjlig att få bekväm. Det är som om konduktörerna och ombordarna går runt med sneda leenden och kollar in hos sina passagerare. ”På vagn 15 finns det fortfarande en kille som försöker lösa kudden, HA ska vi säga åt honom och ge upp.” De är den ända kudden som ligger på golvet oftare än under någons huvud på natten.