Jag ska börja med lite myter.
- Det jobbiga med feminismen är att det bara riktar sig till ett kön.
Feminismen är en kamp för alla människors lika värde och vi kämpar för att kvinnor och män ska kunna leva sitt liv på lika villkor med samma möjligheter oavsett kön.
Den hegemoniska mansnormen som vi feminister pratar om handlar om att det manliga anses vara bättre än det kvinnliga. Vad som är manligt och kvinnligt har dock varierat i historien, kommer ge exempel på det senare. Varför är denna norm om manlighetens överhet och förträfflighet jobbigt för oss män då undrar ni?
Jo för denna manlighet är en norm i samhället som sätter käppar i hjulen för måna killar där ute. Normen är något jag kämpat emot hela mitt liv. Jag är en man, jag identifierar mig som en man men får inte agera utifrån vad jag själv anser att jag själv vill göra eller tycka.
Redan på lågstadiet umgicks jag mer med tjejer och satt inne och ritade och ville inte vara med de andra pojkarna som var ute och spelade fotboll. Tjejer uppmuntrades att vara med och spela men jag tvingades att vara med. Tjejerna som satt och ritade med mig fick sitta kvar för de följde mönstret hur en tjej skulle vara. Mitt beteende mönster skapade dock ett kvinnligt genus beteende vilket var tragiskt för en pojke att göra så jag tvingades in i normen. De tjejer som var med och spelade skapade manligt genus mönster vilket uppmuntras (fram till tjejerna kommer i puberteten). Jag fick sitta i diskussioner med lärare och föräldrar för att jag inte betedde mig som en pojke skulle göra. Detta är skola på 90-talet.
Många män och inte bara jag har upplevt hur män och kvinnor trycker ner oss när vi har visat känslor. Gråtande barn tas omhand olika beroende på kön, kvinnor lär sig att uttrycka känslor medan män lärs att trycka ner sina känslor. Pojkar som behöver tröst och behöver prata ut glöms bort här, unga män toppar fortfarande självmordsstatistiken. Det är argument jag hör ifrån anti-femenister "jämsteldister" eller va de vill kalla sig. Att vi borde kolla på "mansfrågorna", först och främst är inte detta en fråga rörande kön utan en feministisk fråga. Vi borde krossa normen av att killar ska vara stålmän och inte visa känslor, detta föder bara hegemonin. Krossa mansnormen för våra pojkars skull
Att bo med min kära flickvän är helt underbart och fantastiskt. Hon är stark, självsäker, vacker och en helt underbar person som kompletterar mig totalt. Hon hjälper mig när jag är svag vilket har varit rätt mycket den senaste tiden. "Det är hon som har byxorna på sig i erat förhållande" Vad betyder den kommentaren? Att den är hon som är den starkaste, ja det kan stämma. Men att hon är starkare just nu gör inte henne till man och mig till kvinna. Vi tar hand om varandra. Jag orkade inte ha en diskussion just då utan sa bara, det säger du bara för att du vet att jag är så snygg i kjol.
Ni som klagar på att "tjejer" klagar på objektifieringen av kvinnor, i reklam och media. Såga inte ner på det utan titta ett öga emot hur männen objektifieras, vill du framställas så? Jag vill inte framställas så. Jag vill vara en man i ett samhälle där normer inte sätter käppar i hjulen på mig på grund av mitt kön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar